......eller "Att komma hem ska vara en schlager".
Nästa helg flyttar jag till Lund minsann! Så mina dagra nu går mest åt till att skrota runt hemma och fundera på om jag verkligen behöver tallrikar alls den kommande veckan eller om jag kan packa ner allihop med detsamma (ja, det kunde jag).
Fina Lund, sist jag bodde där var jag 15 och gick i nian (eller ja, jag var oftast i skolan men aldrig på lektionerna) och jag och mina vänner var coolast i stan och svåra som fan. Som en liten svartklädd armé slängde vi runt på stan med en bandare som spelade Skinny Puppy och drack folköl på Vårfruskolans skolgård, trots att det var januari och smällkallt. Jag rakade av mig håret och rökte en massa hasch, och det viktigaste var att aldrig någonsin gå hem, för då skulle föräldrarna aldrig släppa ut en igen.
Jag och bästa vännen tog en massa amfetamin och sömnpiller (som vi bekvämt nog stal ur hennes mammas badrumsskåp) och gick runt och hallucinerade mitt på dagen, vi sov i källare och drack vin vi hittat i kvarglömda plastmuggar till frukost. Jag minns inte att vi åt, men det måste vi ju ha gjort?
Och sen tröttnade soc till sist på mina eskapader och tvångsförflyttade mig till Örkeljunga ett par år, och sen dess har jag vuxit upp och blivit en proper samhällsmedborgare som inte ens orkar gå på fest 2 dagar i rad och som passar tvättider och frostar av frysen, men......
Det känns ändå speciellt att flytta tillbaka till den stad som byggt mig till den himla fina människa jag är.
