Livet på landet är tungt för en fobiker.....

eller "Vem är du och varför tvingas jag hälsa på dig?"

Jag är stadsflicka i själ och hjärta, men jag trivs trots allt galet bra här ute på åkern. Här är lugnt och skönt, det finns hästar och får och jag hade antagligen kunnat åka på semester utan att låsa ytterdörren, för vem fan tar sig ända hit för att göra inbrott? Jag kan dricka kaffe i min trädgård och spela musik JÄTTEHÖGT utan att störa en människa.

Men.

Den här....."Vi bor på landet"-mentaliteten som gör att man plötsligt måste hälsa på varenda människa man ser? Whaddup med den???? Jag tycker det är pissjobbigt och helt åt helvete, jag vet inte vilka dessa människor är och jag vill inte bli deras vän. Jag antar att de känner likadant. Så varför varför måste man fucking hälsa varenda gång man passerar varandra på vägen? Jag är dessutom sjukt dålig på sånt där, jag hälsar alltid i helt konstig tonläge (typ "HEJHEJ" alldeles för högt och gällt) och så måste jag komma ihåg hur man ler artigt och det är faktiskt skitsvårt att le på beställning. Vi vill inte bli kompisar, vi vet inte ens vad den andre heter (eller det vet de säkert, jag är smått originell härute med pälsjacka och solglasögon), kan vi inte bara skippa hälsandet? Nej, det är inte trevligt, ni inkräktar på mitt personliga utrymme. Fuck off.

Jag tycker det här är ett sånt problem att jag, ibland, om jag ser en människa närma sig i fjärran, tar upp mobilen och låtsas prata i den tills de har passerat. Sån är jag.