Det här med äldre människor.....

...eller "Varför det inte är synd om Stefan Lövéns mamma:"

När Stefan Lövéns ascoola mamma outade att hennes son skulle bli partiledare så fick både diverse media och människor i min omgivning totalt frispel. Varför? För att tanten förstört överraskningen? Nejnej, det var ett kollektivt ramaskri för att en reporter haft mage att RINGA UPP HENNE! Varför var det så hemskt? HON ÄR JU 82 ÅR!!!!

Och jag bara suckar.

Jag jobbar i en kundtjänst (världens bästa jobb som I löööööv, puss på er alla fina kunder) och pratar dagligen med alla sorters människor, jag pratar med 50-åringar som inte kan ta på sig byxorna på morgonen och 80-åringar som vill ha en ny Iphone. Det har lärt mig att ålder har absolut noll betydelse för hur klar en människa är i huvudet och jag kan omöjligt se det fruktansvärda i att ställa frågor till någon som passerat en viss ålder.

Finns det en åldersgräns för vem en journalist får ringa?

Ska jag tolka denna moralpanik som att dessa människor anser att har man passerat en viss ålder är man helt oförmögen att fatta egna beslut och måste därför skyddas (och isåfall, är inte det jävligt fördomsfullt och kränkande mot pensionärer)?

"Men hon är faktiskt ingen offentlig person, gnällgnäll, bölböl..."

Nä, det får jag väl hålla med om, men om journalister i fortsättningen endast och enbart får kontakta offentliga personer i intervjusyfte så blir rapporteringen av nyheter rätt märklig, ja?

Jag tycker det verkade som att tanten var skitnöjd och stolt (rätt självklart, hennes son ska ju bli partiledare liksom) och jävligt pigg på att dela med sig av nyheten (tro fan det). Och ja, jag tycker att det verkade som att hon kan säga "Tack men nej tack" om någon ringer och ställer frågor hon inte vill svara på.

Men det kanske bara är jag?